kokkojennie

ja det verkar inte som att det blir bättre än så här.
men vilka kanon förutsikter man hade då. jag börjar bli som henne, mamma alltså jag känner det och det går inte att förneka. vill inte vara som henne. men om det nu ska vara så här så kunde hon och jag ju lika gärna vara så ihop. men hon vill inte umgås med mig.
om inte ens ens egen mamma vill ha med en att göra vem fan vill det då lixom.
jo jag har ju en pappa oxå. haha vilken pappa sen då. ja därifrån har jag nog fått nån del oxå, törsten till öl. annars hoppas jag att slippa resten av han för där finns det inget jag vill ha.
skulle vilja starta om med nya försäldrar och andra förutsättningar. men frågan är ju om det hade gått bättre då.?
börjar känna paniken av att inte veta vart man ska ta vägen eller vilket ben man ska stå på.
när vet man när man inte klarar mer? för seriöst så har det kännts som att det har varit tillräkligt för länge nu.
men jag vaknar väl imöra och gör det jag gör varje dag, sätter på kaffe går en sväng med hunden, dricker kaffe med datorn, städar lite om det behövs, går en sväng med hunden igen, dricker kaffe med datorn, tar en dusch, går en sväng med hunden igen sen kanske det vart natta, lägger mig och kollar web tv och hoppas på att somna innan 5-6 på möran. hoppas på att inte vakna alls eller innan 13 men med fina misslyckanden varje dag.